Utdrivning

Tunghäfta fast på skriftspråk, skrivhäfta, kan vi kalla det det? Ni förstår nog vad jag menar och det är precis det jag har drabbats av. Jag vill nämligen dela med mig av det mest underbara som hänt i mitt liv men vet inte riktigt hur.

Nej Bayern München har inte vunnit CL (inte än i alla fall), jag har inte fått magrutor, hyresvärden har inte ringt och halverat hyran och jag har inte vunnit på lotto men det känns som om jag skrapat fram den där trisslotten ingen verkar få i Tv4’s nyhetsmorgon. Jag har då blivit stolt pappa till en helt underbart söt liten flicka. Det vackraste jag någonsin skådat i alla fall, men det tycker man väl som förälder om sitt eget barn. Jag vet ju själv att man många gånger skådat barn lika skrynkliga och hoptryckta som en gammal wettextrasa, ändå står man och berömmer föräldrarna som om det vore en tavla målad av självaste da Vinci.

Att få någonting så fint och värdefullt kommer inte direkt gratis, och då pratar jag inte om pengar fastän startavgiften för barn är detsamma som för ett svenskt aktiebolag. Om man nu okänsligt nog och skulle prata om barn i form av ett bolag kan man väl säga att aktiefördelningen föräldrarna emellan är fifty fifty. Hade jag däremot varit kvinna hade jag efter förlossningen definitivt gjort anspråk på majoritet. Nu med facit i hand kan jag med beundran förstå alla kvinnor som sagt att vi män aldrig skulle klara av att förlösa ett barn. Det skulle vi inte. Min syn på er kvinnor som har fött barn har förändrats för alltid.

Priset för denna gåva är x antal timmar av oerhörd smärta (förlåt alla ni blivande mödrar). Jag kan ju som ni förstår helt omöjligt beskriva detta men om man nu skulle få för sig att göra ett försök utan att uppfattas lika känslokall som Betty Mahmoodys förra man kan jag närmast beskriva det som ett klipp ur filmen Exorcisten. Jag har nämligen aldrig sett D eller någon överhuvudtaget för den delen utsättas för så mycket smärta. En människa som man tycker man känner utan och innan gör miner som aldrig gjorts tidigare, rösten förändras, blickar som bokstavligt hade kunnat döda. Ett tag väntade jag bara på att hon skulle sätta sig i taket som en spindel precis som den stackars djävulsbesatta tjejen i filmen.

För oss killar är det verkligen fysiskt ingenting, psykiskt däremot är det extremt påfrestande att se någon man älskar lida på ett sånt sätt. Ett tips till blivande fädrar är att bara hålla med och ta den där obefogade skiten som väller över en, för under de där timmarna kan ni bli anklagade för allt från den dåliga musiken som spelas från den icke existerande stereon, att din parfym i julklapp från henne luktar som Old spice till att sportdrycken hon själv köpt smakar apa. Belöningen är väl värd den lilla mödan vi får utstå. Föreställ er denna lilla varelse som helt hjälplös klämmer ert finger, tittar på er för första gången, allt detta med vetskapen att hon är en del av er och kommer vara det livet ut. Kan lova er att tårkanalerna töms.

Skulle bli för mycket finns det hjälp även för oss killar att ta till..

~ av bastardbaby på maj 2, 2010.