SATC

Hur pass mycket påverkas vi egentligen av filmer? Filmer kan ju som bekant påverka allt från vad vi har på oss till vad vi äter och dricker, vissa mindre och andra mycket mer. Jag tänker som ni kanske förstår på ”Sex and the city”. Jag var ruskigt nära på att gå och se nummer två tidigare idag. Så blev inte fallet men jag vet att jag någon gång inom den närmsta tiden lär jag göra det. Varför då, tänker kanske läsare av det manliga könet. Jo. I min mening är livet en svår sak att klura ut som det är, och ibland kan vi nog alla känna att lite hjälp på traven inte hade varit så fel. Det är där SATC kommer in i bilden. Vi killar borde nämligen ha en instruktionsbok om hur man förstår sig på det kvinnliga könet. Precis som det finns ”Windows for dummies” borde det finnas något i stil med ”Women for dummies” och enligt mig är SATC en sådan, eller den hade åtminstone utgjort ett kapitel.

Att förstå sig på er kvinnor är något av det svåraste vi män kan utsättas för. Tom Cruises trilogi ”Mission Impossible” borde egentligen ha handlat om något helt annat. Det är ibland en ren och skär gissningslek vi ger oss in i. Utan att säga något tycker ni att vi borde förstå saker och ting mycket bättre men ibland behöver vi vägledning. ”Men are dogs” har man många gånger hört i filmer och på tv. Stämmer nog många gånger då hundar likt oss killar mår bäst av att veta vad vi får och inte får göra. En tydlig matte med andra ord. Jag vet att charmen hos oss killar är när vi väldresserat vet precis vad det är ni vill, men ibland hade det underlättat enormt med en post it lapp i pannan på er där det till exempel stod hungrig, törstig, sur eller kåt. I synnerhet det sistnämnda då vi alla kan undvika det onödiga ”kladdandet” som ändå inte leder nånvart.

HBO’s populäraste serie i sex år resulterar i två långfilmer som inte bara slår kassarekord utan får även kvinnor i vuxen ålder att köa inför premiären likt finniga, nördiga Tolkienfantaster. Enbart detta borde vara värt hundra spänn och två timmar av vår tid.

Kunskapsbrist

Som liten kille i tioårsåldern trodde alla i skolan att jag som halvjapan kunde karate och antagligen hade släkt och förfädrar i Japan som var samurajer eller ninjor. I den åldern ljuger man om både det ena och det andra så jag nickade medhållsamt. Tjugo år senare efter grundlig släktforskning och ihärdigt förnekande fick jag slutligen motvilligt inse att det högsta på näringskedjan i mitt släktträd möjligtvis var förmannen på risfältet.

Att barn i den den åldern har förutfattade meningar beror självklart på att de inte vet bättre. Gäller det även oss vuxna? Ja det tror jag faktiskt. Det finns ju trots allt brassar som inte kan spela fotboll, generösa smålänningar, trevliga fransmän, polacker som inte har mopp eller spackelspade som inkomstredskap. Att vi tror något annat beror förmodligen på att våra äldre och lärda inte alltid har varit så lärda. Anledningen till detta inlägg är ytterligare en förutfattad mening om mig och mitt kulturella arv, nämligen fotografering. Denna gången från D som tycker att jag är värdelös på att ta foto. Ja det är jag, men återigen beror denna förutfattade mening på kunskapsbrist. Vi tar inte bra bilder. Vi tar många.

D på första försöket

Mitt första försök

andra..

nästan.

Dubbel irritation

Satt i lördags och led i nittio minuter när mitt hjärtelag Bayern München fick stryk i Championsleaugefinalen av Inter, italiens bästa lag, ironiskt nog utan en enda italienare på plan i den viktigaste matchen i klubbens historia. Jag är inte bitter över förlusten men är däremot frustrerad av att vara en av få i Svea rike som hejade på tyrolerhattarna den kvällen. Jag kan köpa ensamheten om jag hade befunnit mig på en bar i Milano ett stenkast från San Siro men nu satt jag på Skeppsbron 2 i Malmö. Bakom mig denna kväll har jag tre killar som på ”modern” malmöitiska starkt uttrycker sitt stöd för Milanolaget och deras hat mot Bayern och tyskarna. När jag vänder mig om och får min bekräftelse om att det skulle vara ”juggar” stiger min irritation ännu mer när jag ser vad de har på sig. Levisjeans nertill och träningjacka från Adidas upptill. Alla tre. Två i trion hade dessutom Pumaskor på sig. Även om Levi’s självklart är lika förknippat med USA som CocaCola måste man ändå ha i bakhuvudet att grundaren Levi Strauss var född och uppvuxen i Bayern för att senare emigrera till den amerikanska västkusten. Det råder i alla fall ingen tvekan om att de tyska bröderna Adi och Rudolf Dassler, grundarna till Adidas respektive Puma, var stolta ”bavarier” livet ut.

Jag har inget emot ”juggar” i sig utan bara de som har glömt att forna huvudvalutan i gamla hemlandet faktiskt var D-marken och inte dinaren, och att etta på julklappslistan som artonåring (kanske än idag) var en sänkt BMW med extra stor vinge.

Aide ciao

The sinner and the sucker

Kl 8.00 ringer mobilen och det är svägerskan som står utanför porten för att lämna av sin dotter som vi i ett svagt ögonblick dagen innan lovade att passa. Vad gör man inte när världens sötaste ettåring sträcker ut armarna mot en och på bebisspråk frågar om vi kan spendera dan tillsammans. Denna blödighet oroar mig enormt mycket. Vad händer när min egen dotter ber mig om något? Kan kanske låta tjatigt men jag ägnar stor tankeverksamhet åt just detta, speciellt nu denna veckan då vi lovat att passa D:s trettonåriga syster medans föräldrarna är på semester. Vi har fått en tydlig lista på regler såsom tider hon börjar plugget, tider hon ska vara hemma på skolkvällar respektive helger, läxläsning etc etc. Vi fick även telefonnummer till kompisarnas föräldrar för att tex kolla om hon verkligen ska sova där och inte hemma hos nån finnig, ännu icke könsmogen mopedist. Detta enbart pga av deras rädsla för hennes brors starka omvända syn på hedersrelaterade mord.

Hur som helst har jag lovat att följa denna lista till punkt och pricka men redan dag ett falerar hälften av punkterna.

1. Hon har inga läxor. (who the fuck are you kidding??!!)

2. Kl 22 ska hon vara i säng men kl 23.45 berättar hon om Gina Tricots senaste jeansleggins. (vad är det?)

3. – Någon blåste rök på mig :p! (den kör ju iof  även jag för D)

Denna blödighet blandat med skarpslipad tonårsmanipulation kommer troligtvis sluta med att jag lagom till helgen står och köper ut en flaska Blue Nun till henne och får skulden för hennes första tonårsfylla. Gud hjälpe mig..

The sinner

and the sucker

Ombytta roller

I mitt tidigare inlägg med rubriken ”Utdrivning” ger jag min version av vår dotters förlossning. D:s version är ännu inte publicerad men jag kan garantera att den skiljer sig nog extremt mycket ifrån min. Anledningen till varför jag tar upp ämnet igen är för att vi tidigare idag hade besök av två väninnor till D, en mamma och en blivande. Den tredje i denna trio som ännu inte fått ta del av livets mirakel slets mellan hopp och förtvivlan medan de andra två mest satt och skrattade åt smärtan de upplevt. Under den korta tid som jag deltog i konversationen slog det mig om inte ännu mer nu i efterhand att vi killar verkligen inte skulle klara av att föda barn. Kvinnor är nog helt enkelt bättre på att ta smärta, rädsla och förödmjukelse på en och samma gång.

Smärtan, som om jag skulle ge mig på en gissning, kan närmast beskrivas som en pungspark var nittionde sekund. Det är utan tvekan den värsta smärtan vi killar kan uppleva och till råga på allt så varar sparkandet i x antal timmar. Det finns ingen lustgas i världen som kan lindra detta.

Rädslan då? Jo. Det är när lavemanget man bett om, i hopp om en eventuell fortsatt sexlust hos tjejen, inte är av samma storlek som mamma så snällt hjälpte en med när man var liten. Det kan snarare liknas vid en tvåliters petflaska. Dessutom ska allt in och man blir ombedd att hålla sig i minst tio minuter. Detta är lika fysiskt omöjligt som en japan i NBA.

Förödmjukelsen är när man till sist efter många timmar måste blotta sin bäste vän för två helt okända kvinnor som i all välmening står och hejar när han klämmer ut något i storlek som en pingisboll.

I dessa stunder tackar jag som ateist Gud för att rollerna inte är ombytta.

Vi går till val

Att resa är något av det bästa jag vet. Semester, finns det något bättre egentligen? Älskar känslan av att veta att biljetten är köpt och nedräkningen är i full gång. Livet blir på något sätt lite enklare när man har något att se fram emot.

Att resa är något man vill dela med andra, oftast nära och kära såsom familj och vänner, och beroende på vem man reser med ser resmålen olika ut. D som jag delar mitt liv med är givetvis den självklara respartnern och vi har rest ganska så flitigt de senaste åren. London, Paris, Milano, Miami och Tokyo för att nämna några. Ibland dock, vill man göra den där omtalade ”grabbresan” som man högt pratar om över en öl. Den som får ens sinne att på något sätt backa tio år i tiden. Den som verkligen bekräftar trettioårskrisen. Det är något vi alla killar någon gång fantiserar om i de tysta. Hur ska man då lyckas med att få igenom en sån här resa? För tjejer är en grabbresa samma sak som abort är för katoliker, griskött för muslimer, jul utan Kalle för oss svenskar dvs något så avlägset otänkbart. I mina ögon krävs det noga planering likt en valkampanj. Kan en svart man bli president i USA kan väl jag lyckas med fyra dagar med ”boysen”. För att övertyga en hel nation krävs det en hel del vita lögner. Skatter som lovas att sänkas och bidrag som ska höjas. Det gör det oftast också men inte i den utsträckningen som tidigare basunerats ut i media. Ni känner igen det. I mitt fall för några år sedan försökte jag på mig att övertyga D om att resan med grabbarna till Frankrike var en golfresa och inget annat. D som av kärlek inte synade min bluff och lät mig åka försäkrade sig dock om att jag tog med mig hela golfsetet, alla klubbor, vilket i sin tur gjorde att jag fick betala övervikt vid incheckningen. Love is cruel. Det blev trots allt nio hål på fyra dagar, alltid något, som Reinfelt sa om skattesänkningen.

Ölen i klubbhuset efter rundan

Avslutningsvis vill jag tipsa alla er killar som befinner er mitt uppe i ”valkampanjen” att inte göra mitt misstag och välja ett resmål er tjej själv har besökt och känner till då det kan påverka resultatet. Lycka till.

Manualen

Bokhyllan Billy från Ikea är nog Sveriges mest kända möbel. För de få som inte har eller nån gång haft en sådan vet i alla fall vad det är. Den består av ca sex, sju delar, alla ungefär lika stora. Till detta följer ett gäng skruvar som ska in i förborrade hål och vips så är den klar. Trots detta medföljer ändå en manual som visar hur man gör för att sätta ihop den. När man får barn då? Hade jag så bråttom hem från BB att jag glömde bruksanvisningen? Nej tydligen ingick där ingen sådan. Kan man köpa en då? Nej inte det heller.

Klockan är alldeles för mycket men jag har som nybliven pappa drabbats av insomnia, inte pga skrik och blöjbyten utan av uppfostransångest. Ordet kanske inte finns men att begreppet existerar är jag övertygad om. Jag vill ju som vilken annan förälder som helst att min dotter ska få en så bra uppväxt och uppfostran som möjligt. Utan den här förbannade manualen får man ju helt enkelt titta på sina föräldrars prestation och kopiera det man anser är bra och solla bort resten. Mina tycker jag har lyckats bra med att få mig att känna mig älskad och unik. De misstagen ens föräldrar förhoppningsvis omedvetet gör ska man däremot lära sig av.

Ett sådant som i synnerhet min mamma gjorde var att hon ibland fick mig att känna mig lite väl unik. Man måste komma ihåg att i en viss ålder vill man som barn bara vara precis som alla andra. Ett exempel är mina födelsedagskalas. Eftersom min mor är från Japan såg dom inte alls ut som mina kompisars utan snarare som ett besök på en japansk restaurang. I stället för chips ställde mamma fram edamame (saltrostade sojabönor), hamburgarna ersattes med teriyakikyckling och chokladsåsen till glassen var en sås gjord på söta röda bönor. Allt detta är jättegott och det tyckte även kompisarna men när man är tio elva år är det mycket mer uppskattat med ett kalas på McDonalds som alla andra verkade ha. Ett annat traumatiskt minne är friluftsdagarna i skolan när man var tvungen att packa en matsäck. Jag fick alltid med mig en matsäck på klassiskt japanskt vis. Här byttes ost ock skinkmackorna ut mot laxfyllda risbullar inrullade i sjögräs, o’boyen mot grönt te och försöken att byta mina riscrackers mot polarens kexchoklad gick aldrig hem.

japansk matsäck

Saker som håller mig uppe på nätterna är alltså om jag ska skicka iväg min dotter med en matsäck bestående av en tolvbitars sushi. Man vet aldrig, kanske blir hon erbjuden en falafel i byte.

Rules and regulations

Klockan är 01.22 och jag har precis fått mitt lilla liv att somna. Vi har spenderat de senaste timmarna att prata om allt mellan himmel och jord. Fastän inga ord har utväxlats, vilket är svårt när personen man försöker konversera med är sex dagar gammal, har jag ändå ställt henne en hel del vitala frågor. Telepatin mellan far och dotter är oslagbar. Vi har gjort upp en rad regler på vad hon får och inte får göra de närmaste tjugofem åren. Vissa känner jag att jag måste hålla fast vid oavsett vad hon säger. Trots att hon har lovat det nu kan ju saker och ting förändras. Hon har tex lovat att rösta borgerligt vilket glädjer mig med tanke på att hon var snubblande nära att komma till världen den 1 maj, den rödaste dagen av dom alla, politiskt sett, fast med närmare eftertanke ser jag hellre att hon väljer mellan blått och rött istället för att bli en sån där trädkramande miljöpartist. Hennes bidrag till miljön får va att köpa sig en Porschehybrid efter ha vunnit sin första Wimbledontitel vilket för övrigt var ett av hennes många mål i livet som vi skrev ner.

Ett annat hett diskussionsämne som kom upp var mitt bestämda förbud mot tatueringar och piercing. Hon är inget stort fan av varken det ena eller det andra idag men ville gärna ta upp ämnet igen om en ca sådär tretton fjorton år. Hennes ynka motivering var att tre av hennes fyra mostrar hade smyckat sig med nån sorts silverstav. Mitt svar på detta var att visa henne en lista jag fått från hennes morfar. På listan som döpts till ”do’s and dont’s” ligger just detta ämne på tredje plats under kategorin ”dont’s”.

Att resa är en sak som jag märker har gått i arv. Hon vill ut och se världen vilket jag tycker är positivt då det är både avkopplande och utbildande. Jag delade med mig av alla ställen i världen jag varit på vilket är ganska många då jag följt med hennes farfar som varit sjökapten i en herrans massa år. Hon såg fram emot att få uppleva detta hon också. När stämningen var som bäst nämnde hon att hennes mamma hade berättat lite om sina resor bl a nån sommar på Kos och några år i Milano. Detta är något som hennes mamma lovat mig att först nämna för vår lilla dotter på hennes bröllopsdag, inte tidigare. Gjort är gjort och nu var det upp till mig att få tösabiten på 0.016 jordsnurr på bättre tankar. Mina skräckhistorier om ”Beckhamlookalikes” till bartenders med glssplitter i örat som står och bjuder tjejer på blåbärsshots ur naveln avskräckte inte. Jag försökte då tuta i henne hur många våldtäkter som sker just i turistorter sent på natten. Hon lugnade då mina nerver lite med att lova mig att alltid ta taxi hem. Aldrig svarttaxi och dessutom alltid med en vän. Skönt att höra, att trots sin ringa ålder så inser hon ändå vissa farligheter.

Vi pratade som sagt i flera timmar och jag lovar att återkomma med mer om vad som sades. Lukten som hade skrämt bort vilken grek eller italienare som helst larmar nämligen om blöjbyte.

Mr Vain

Blev häromdan ”anklagad” för att vara metrosexuell. Vad innebär det? Fåfäng utan att vara fjollig, vågar leka med sina feminina sidor och samtidigt ses som väldigt manlig? Rönen är många men slår man upp ordet är det en sammanslagning mellan metropol och heterosexuell. Straight kille bosatt i New York är då det första som slår mig. Jag var inte helt fel ute då det var en brittisk journalist för ca femton år sedan som myntade uttrycket. Han menade på att män som bodde i större metropoler hade börjat bejaka sina feminina sidor och la ner mer tid på sitt utseende än vad de tidigare hade gjort.

Jag håller inte med. Metrosexualitet för mig är bara ett modernt ord för fåfänga. Fåfänga är vi allihopa i olika grader oavsett hur stor populationen är i vår hemstad. Jag själv är ett ypperligt exempel då jag kommer från Sveriges tredje största stad där det bor lika många människor som i en indisk skolklass. Ingen metropol alltså men lik förbannat är jag fåfäng såsom många andra killar här i stan. Fåfänga betraktas av många som något negativt och det kanske det är då det klassas som en av de sju bibliska dödssynderna, men å andra sidan är det enligt mig höjden av idioti att följa en flera tusen år gammal instruktionsbok till punkt och pricka. All respekt men det överlämnar jag åt dom som tror att följden av ett glas Chablis innebär evigt lidande.

Hur fåfäng får man lov att vara då? Ja det beror väl helt på vem man frågar. Killar som prenumererar på QX anser nog att det inte finns några gränser på hur många olika krämer man kan ha medans killen som servar din bil tycker nog att deo räcker fint. I slutändan är det väl ändå viktigast vad det motsatta könet tycker, i alla fall för oss killar som inte får ovan nämnda tidning hem i brevlådan.

Kvinnor, tror jag, anser att lagom är bäst för inte vill man väl som tjej behöva slåss med sin kille om tiden framför spegeln, förlora i antalet skor, låna ut sin plattång och ge bort ännu en hylla i badrumsskåpet. Däremot kan dessa hycklande varelser följa en fotbollsmatch på tv fylld med killar som gör exakt det som jag precis beskrev. ”Lagom är bäst” har med andra ord en del klausuler. David Beckham är en sådan. Han är den mest fåfänga, metrosexuelle mannen jag kan komma på och han gör det med glans. Känner ingen tjej som inte hade bytt plats med Victoria. Varför skulle alla dessa tjejer då finna sig i hans fåfänga? Jo för att han besitter kvalitéer utöver det vanliga. Han är trebarnspappa, varit kapten för det engelska fotbollslandslaget, spelat i klubbar som Man U och Real Madrid och vunnit stora titlar åt dessa lag. Detta ursäktar all hans nagelfilning, hårfärgande och maniska trendföljande klädkretioner.

Det jag vill komma till är att graden för din fåfänga utan att anses osexig tror jag bestäms helt och hållet efter vad du bemästrar i den mer traditionella mansrollen..

Utdrivning

Tunghäfta fast på skriftspråk, skrivhäfta, kan vi kalla det det? Ni förstår nog vad jag menar och det är precis det jag har drabbats av. Jag vill nämligen dela med mig av det mest underbara som hänt i mitt liv men vet inte riktigt hur.

Nej Bayern München har inte vunnit CL (inte än i alla fall), jag har inte fått magrutor, hyresvärden har inte ringt och halverat hyran och jag har inte vunnit på lotto men det känns som om jag skrapat fram den där trisslotten ingen verkar få i Tv4’s nyhetsmorgon. Jag har då blivit stolt pappa till en helt underbart söt liten flicka. Det vackraste jag någonsin skådat i alla fall, men det tycker man väl som förälder om sitt eget barn. Jag vet ju själv att man många gånger skådat barn lika skrynkliga och hoptryckta som en gammal wettextrasa, ändå står man och berömmer föräldrarna som om det vore en tavla målad av självaste da Vinci.

Att få någonting så fint och värdefullt kommer inte direkt gratis, och då pratar jag inte om pengar fastän startavgiften för barn är detsamma som för ett svenskt aktiebolag. Om man nu okänsligt nog och skulle prata om barn i form av ett bolag kan man väl säga att aktiefördelningen föräldrarna emellan är fifty fifty. Hade jag däremot varit kvinna hade jag efter förlossningen definitivt gjort anspråk på majoritet. Nu med facit i hand kan jag med beundran förstå alla kvinnor som sagt att vi män aldrig skulle klara av att förlösa ett barn. Det skulle vi inte. Min syn på er kvinnor som har fött barn har förändrats för alltid.

Priset för denna gåva är x antal timmar av oerhörd smärta (förlåt alla ni blivande mödrar). Jag kan ju som ni förstår helt omöjligt beskriva detta men om man nu skulle få för sig att göra ett försök utan att uppfattas lika känslokall som Betty Mahmoodys förra man kan jag närmast beskriva det som ett klipp ur filmen Exorcisten. Jag har nämligen aldrig sett D eller någon överhuvudtaget för den delen utsättas för så mycket smärta. En människa som man tycker man känner utan och innan gör miner som aldrig gjorts tidigare, rösten förändras, blickar som bokstavligt hade kunnat döda. Ett tag väntade jag bara på att hon skulle sätta sig i taket som en spindel precis som den stackars djävulsbesatta tjejen i filmen.

För oss killar är det verkligen fysiskt ingenting, psykiskt däremot är det extremt påfrestande att se någon man älskar lida på ett sånt sätt. Ett tips till blivande fädrar är att bara hålla med och ta den där obefogade skiten som väller över en, för under de där timmarna kan ni bli anklagade för allt från den dåliga musiken som spelas från den icke existerande stereon, att din parfym i julklapp från henne luktar som Old spice till att sportdrycken hon själv köpt smakar apa. Belöningen är väl värd den lilla mödan vi får utstå. Föreställ er denna lilla varelse som helt hjälplös klämmer ert finger, tittar på er för första gången, allt detta med vetskapen att hon är en del av er och kommer vara det livet ut. Kan lova er att tårkanalerna töms.

Skulle bli för mycket finns det hjälp även för oss killar att ta till..